Det förflutna, som är mitt och Johannes Lupigis och andras, börjar lagra upp sig framför mig såsom en framtid, vilken jag skall genomtränga. Det förflutna lagrar på det sättet upp sig framför oss alla. Vi står och trampar i detta och måste genomtränga det för att få kunskap. Vi har genomlevt - eller uppslukat - en del av det och nu måste vi genomtränga och svälja det igen för att bli fria genom kunskapen om hur det var. Så är antagligen kunskapslagen, vägen till erfarenhetens förvärv, har diakonen Anselmus sagt.
